sagoanna

Ni som inte är intresserade av min sjukdomshistoria eller nuvarande sjukdomar, hoppa över det här. Det här är ett inlägg om det senaste i det ämnet, för intresserade med framför allt för min egen skull.

Var hos professorn som jag har träffat tidigare idag. Som var så snäll mot mig och stöttade och sa att självklart ska vi hjälpa dig så att du kan försöka gå tillbaka till ditt arbete. Som gav mig en möjlighet att börja med behandlingen.

Idag var jag på återbesök. Lite nervös innan, jag är alltid nervös inför saker som jag inte vet vad de kommer att innebära. Pratade mest och hon frågade hur jag mådde och jag berättade att jag har haft en förkylning sen jag började med behandling. Istället för konstant förkylning.

Hon sa att jag skulle fortsätta med behandlingen och skulle räkna med att förmodligen alltid få göra den. Det är ju jobbigt med behandlingen men just nu känns det bra eftersom jag är så frisk av den. Nästan hela min klass har varit sjuk men jag har stått på benen, det känns fantastiskt.

Hon sa också att hon tyckte att jag skulle ta reda på mera om min IgG-brist, eftersom att jag kommer att få leva med den. Berättade om en föreläsning som skulle vara som handlar om just immunbrist.

Jag frågade också om hon tyckte att jag skulle gå till läkare redan när jag börjar känna mig sjuk. Hon sa att hon tror att jag kan känna när det är allvarligt och att jag då ska gå till vårdcentralen och ta prov. Jag sa att vårdcentralen oftast säger att man ska vänta ut det. Fick då en journal om min diagnos som jag kan vifta med och säga vad hon sa. Nämligen att jag kan ta ett labb-prov utan att träffa en läkare. Kanske att jag sen kan få antibiotika via telefon istället för att alltid gå till läkare.

Kanske ska jag försöka ta bort behandlingen någon gång någon sommar, men då gör vi det tillsammans sa hon.

Om man inte sätter in behandling på den brist jag har, så kan kroppen helt sluta bilda antikroppar. Då får man något som heter hypogammaglobulinbrist, tror jag det hette. Har inte luskat reda på vad det hette, men det är tydligen inte bra alls.

Hon sa att jag måste göra mycket själv. Att de kan hjälpa mycket med Vivaglobinet men att jag fortfarande måste vara lite mer försiktigt och hygienisk än andra. Använda handsprit lite då och då. Skölja näsan. Inte stå nära någon som nyser eller umgås med förkylda människor. Ska inte bli nojig, men kan inte få hybris och tro att jag klarar allt.

Så fick jag träffa min läkare från i sommar. Hon som la in mig och tog alla möjliga och omöjliga prover på mig. Hon som verkligen tog mig på allvar och utredde allt. Hon som var ärlig och rak. Hon som upptäckte min immunbrist. Hon som är sympatisk.
Det låter som att jag höjer henne till skyarna och inte har någon insikt alls.
Men faktum är att hon har betytt massor för mig. Hon har faktiskt förändrat mitt liv, till det bättre. När hon först sa diagnosen att det kunde vara så, då skrattade jag, övertygad om att det var fel. Immunbrist, det kan ju inte jag ha, det går ju verkligen inte.
När jag träffade henne nu, så fick jag den där positiva energin igen. Hon sa att det var så roligt att jag mådde bra osv. Jag tackade henne för allting att det löste sig och att det här uppdagades och blev bättre. Blev gråtmild också.

Men det var inte roligt att vara där ändå. Sitta där i väntrummet som jag har gjort så många gånger. Gå i korridoren där jag förra gången jag var där fick kämpa för att hinna med läkaren. Orkade knappt.
Allt liksom kastades tillbaka. Alla olika läkarbesök och olika nivåer av ork, flås och illamående.
Tryckte undan det, men det kom till mig när jag var på väg därifrån. Jag är verkligen less på allt det där.

Hoppas allt det där är över nu!

Men jag är vid gott mod. Det här är ytterligare ett steg i rätt riktning.