Hagamannen
Har precis sett dokumentären om hagamannen. Eller vad det nu kallades.
Obehagligt, var det ordet som dök upp i min hjärna. Och ändå en massa andra tankar.
Hagamannens sambo hade vädjat till svt att de inte skulle visa det, men de gjorde det ändå, p.g.a. "allmänintresset".
När man ser på det här så inser jag mycket väl varför hon inte ville att tv skulle visa det. Har de inte utstått nog? Har inte barnen utstått nog?
Jag tycker nästan att det är familjen som har varit det största offret i hela den här historian. Tänk att leva med en man som man älskar och inte tror någonting ont om.
Man lever intimt med någon som har våldtagit och misshandlat andra. Kommer man någonsin kunna lita på människor igen?
Bara om man har blivit bedragen så känns det ju som att man aldrig kan lita på någon igen. Jag skulle ha svårt att ens prata med folk jag inte redan kände tror jag.
Och så hur han framställdes. Man fick ju se mera av själva hans vanliga liv.
De fick honom att framstå som en människa med problem istället för ett monster. Och så varvades det med små korta avsnitt som man fick se av övergreppen.
Det mest bisarra kände jag var iaf när de pratade med en psykiater efteråt. Och hon pratade om hur man skulle "behandla" våldtäktsmän.
Att de kan behöva psykoterapi och mediciner. Behandling så att de själva kan känna igen tecknena på att man kanske är på väg att begå ett övergrepp och därför kunna stoppa sig själv.
Ofta är förövaren i stress och så vidare. Och så kom ju tugget om pornografi, kvinnosyn, kontrollbehov, aggressivitet. Det som alla redan vet. Slutklämmen var att man ska stärka förövarens självkänsla. Det skulle hjälpa.
Jag vet inte jag. Jag är inte sådär jättetolerant till våldtäktsmän. Har man gjort något sådant så ska man bli straffad för det. Man ska göra det omöjligt för personen att kunna begå ett sådant brott igen. Jag tycker inte att man ska få försöka lära sig att förebygga sina egna brott efter att ha begått ett sånt övergrepp. Känns bara bisarrt. Som ett ytterligare övergrepp på dem somredan varit offer. Jag kanske är ganska dömande i det fallet. Men jag tycker att även om man har en kass bakgrund eller barndom eller vad det är, så får man faktiskt sluta vara offer.
Jag undrar egentligen vem det gagnar att visa det här tv-programmet. Offrena, de som blivit misshandlade och våldtagna, kan ju omöjligt må bättre av att det här dras upp igen.
Sambon och barnen, ja, sår som rivs upp igen, som omöjligt kan ha läkts än.
Så vem är det som gagnas egentligen?
Svt?
För jag menar, ett "allmänintresse". Visas det här bara för att folk ska kunna vältra sig i det?
Nog måste det väl ändå finnas andra sätt att leta upp de här psykologiska analyserna om det nu är det man vill ha. Folks liv ska inte hängas ut i tv. Inte när det drabbar oskyldiga. Nej, jag är hemskt kritisk till det här.
Vad tycker ni? Annorlunda än jag?
Obehagligt, var det ordet som dök upp i min hjärna. Och ändå en massa andra tankar.
Hagamannens sambo hade vädjat till svt att de inte skulle visa det, men de gjorde det ändå, p.g.a. "allmänintresset".
När man ser på det här så inser jag mycket väl varför hon inte ville att tv skulle visa det. Har de inte utstått nog? Har inte barnen utstått nog?
Jag tycker nästan att det är familjen som har varit det största offret i hela den här historian. Tänk att leva med en man som man älskar och inte tror någonting ont om.
Man lever intimt med någon som har våldtagit och misshandlat andra. Kommer man någonsin kunna lita på människor igen?
Bara om man har blivit bedragen så känns det ju som att man aldrig kan lita på någon igen. Jag skulle ha svårt att ens prata med folk jag inte redan kände tror jag.
Och så hur han framställdes. Man fick ju se mera av själva hans vanliga liv.
De fick honom att framstå som en människa med problem istället för ett monster. Och så varvades det med små korta avsnitt som man fick se av övergreppen.
Det mest bisarra kände jag var iaf när de pratade med en psykiater efteråt. Och hon pratade om hur man skulle "behandla" våldtäktsmän.
Att de kan behöva psykoterapi och mediciner. Behandling så att de själva kan känna igen tecknena på att man kanske är på väg att begå ett övergrepp och därför kunna stoppa sig själv.
Ofta är förövaren i stress och så vidare. Och så kom ju tugget om pornografi, kvinnosyn, kontrollbehov, aggressivitet. Det som alla redan vet. Slutklämmen var att man ska stärka förövarens självkänsla. Det skulle hjälpa.
Jag vet inte jag. Jag är inte sådär jättetolerant till våldtäktsmän. Har man gjort något sådant så ska man bli straffad för det. Man ska göra det omöjligt för personen att kunna begå ett sådant brott igen. Jag tycker inte att man ska få försöka lära sig att förebygga sina egna brott efter att ha begått ett sånt övergrepp. Känns bara bisarrt. Som ett ytterligare övergrepp på dem somredan varit offer. Jag kanske är ganska dömande i det fallet. Men jag tycker att även om man har en kass bakgrund eller barndom eller vad det är, så får man faktiskt sluta vara offer.
Jag undrar egentligen vem det gagnar att visa det här tv-programmet. Offrena, de som blivit misshandlade och våldtagna, kan ju omöjligt må bättre av att det här dras upp igen.
Sambon och barnen, ja, sår som rivs upp igen, som omöjligt kan ha läkts än.
Så vem är det som gagnas egentligen?
Svt?
För jag menar, ett "allmänintresse". Visas det här bara för att folk ska kunna vältra sig i det?
Nog måste det väl ändå finnas andra sätt att leta upp de här psykologiska analyserna om det nu är det man vill ha. Folks liv ska inte hängas ut i tv. Inte när det drabbar oskyldiga. Nej, jag är hemskt kritisk till det här.
Vad tycker ni? Annorlunda än jag?
Kommentarer
Trackback
