Ytterligare en hyllning till J.K. Rowling
Hon är så briljant!
Ni som det fortfarande inte har gått upp ett ljus för (borde skämmas), jag pratar såklart om Harry Potter. Har precis läst ut den sista boken för tredje gången. Om ni har tänkt läsa boken så kanske ni inte vill läsa inlägget. Om ni inte bryr er om Harry Potter kanske det är bäst att ni slutar läsa nu, för jag ska bara skriva om det.
Jag ska göra ett utdrag ur boken "Harry Potter och dödsrelikerna"
Det är i den sista striden och ett av de bästa styckena i hela serien av böcker. Luta er tillbaka, läs och njut.
"Bellatrix kämpade också fortfarande, ett antal meter bort från Voldemort, och precis som sin herre duellerade hon med tre stycken samtidigt: Hermione, Ginny och Luna. Alla stred som vilddjur, men Bellatrix klarade av alla tre, och Harrys uppmärksamhet vändes mot dem istället när en dödande förbannelse sköt så nära Ginny att hon bara var en millimeter från döden.
Han ändrade kurs och sprang mot Bellatrix istället för Voldemort, men innan han hunnit ta mer än ett par steg blev han knuffad åt sidan.
"INTE MIN DOTTER, DIN ELAKA SATMARA!"
Mrs Weasley kastade av sig manteln medan hon sprang, för att få armarna fria. Bellatrix snurrade runt på fläcken och tjöt av skratt vid synen av sin nya utmanare.
"UNDAN MED ER!" skrek mrs Weasley till de tre flickorna och med en häftig sväng på trollstaven började hon duellera.
Harry såg skräckslaget och förtjust hur Molly Weasleys trollstav snärtade och svängde, och Bellatrix Lestranges leende blev osäkert och övergick i ett morrande. Ljusblixtar flög från båda trollstavarna, golvet runt häxornas fötter blev brännhett och sprucket. Båda kvinnorna kämpade för att döda.
"Nej!" skrek mrs Weasley när några elever sprang fram och försökte hjälpa henne. "Undan! Undan med er! Hon är min!"
Hundratals människor kantade väggarna nu och betraktade de båda striderna: Voldemort och hans tre motståndare, Bellatrix och Molly. Harry stod osynlig, sliten mellan dem, ville gå till attack mot en och skydda den andra, men var inte säker på att han inte skulle skada någon oskyldig.
"Vad ska hända med dina barn när jag har dödat dig?" hånade Bellatrix, lika rasande som sin herre, och tog krumsprång medan Mollys förbannelser dansade runt henne. "När mamma gått samma väg som lilla Freddie?"
"Du... ska... aldrig... mer... få... röra... våra... barn!" skrek mrs Weasley.
Bellatrix skrattade, samma upprymda skratt som hennes kusin Sirius hade gett ifrån sig när han ramlade baklänges genom slöjan, och plötsligt visste Harry vad som skulle ske redan innan det gjorde det.
Mollys förbannelse susade under Bellatrix utsträckta arm och träffade henne rakt i bröstet, direkt i hjärtat. Bellatrix triumferande leende stelnade och hennes ögon verkade bukta ut; under kortast tänkbara ögonblick förstod hon vad som hade hänt, sedan störtade hon omkull, och åskådarna vrålade medan Voldemort gav upp ett skrik."
Ni som det fortfarande inte har gått upp ett ljus för (borde skämmas), jag pratar såklart om Harry Potter. Har precis läst ut den sista boken för tredje gången. Om ni har tänkt läsa boken så kanske ni inte vill läsa inlägget. Om ni inte bryr er om Harry Potter kanske det är bäst att ni slutar läsa nu, för jag ska bara skriva om det.
Jag ska göra ett utdrag ur boken "Harry Potter och dödsrelikerna"
Det är i den sista striden och ett av de bästa styckena i hela serien av böcker. Luta er tillbaka, läs och njut.
"Bellatrix kämpade också fortfarande, ett antal meter bort från Voldemort, och precis som sin herre duellerade hon med tre stycken samtidigt: Hermione, Ginny och Luna. Alla stred som vilddjur, men Bellatrix klarade av alla tre, och Harrys uppmärksamhet vändes mot dem istället när en dödande förbannelse sköt så nära Ginny att hon bara var en millimeter från döden.
Han ändrade kurs och sprang mot Bellatrix istället för Voldemort, men innan han hunnit ta mer än ett par steg blev han knuffad åt sidan.
"INTE MIN DOTTER, DIN ELAKA SATMARA!"
Mrs Weasley kastade av sig manteln medan hon sprang, för att få armarna fria. Bellatrix snurrade runt på fläcken och tjöt av skratt vid synen av sin nya utmanare.
"UNDAN MED ER!" skrek mrs Weasley till de tre flickorna och med en häftig sväng på trollstaven började hon duellera.
Harry såg skräckslaget och förtjust hur Molly Weasleys trollstav snärtade och svängde, och Bellatrix Lestranges leende blev osäkert och övergick i ett morrande. Ljusblixtar flög från båda trollstavarna, golvet runt häxornas fötter blev brännhett och sprucket. Båda kvinnorna kämpade för att döda.
"Nej!" skrek mrs Weasley när några elever sprang fram och försökte hjälpa henne. "Undan! Undan med er! Hon är min!"
Hundratals människor kantade väggarna nu och betraktade de båda striderna: Voldemort och hans tre motståndare, Bellatrix och Molly. Harry stod osynlig, sliten mellan dem, ville gå till attack mot en och skydda den andra, men var inte säker på att han inte skulle skada någon oskyldig.
"Vad ska hända med dina barn när jag har dödat dig?" hånade Bellatrix, lika rasande som sin herre, och tog krumsprång medan Mollys förbannelser dansade runt henne. "När mamma gått samma väg som lilla Freddie?"
"Du... ska... aldrig... mer... få... röra... våra... barn!" skrek mrs Weasley.
Bellatrix skrattade, samma upprymda skratt som hennes kusin Sirius hade gett ifrån sig när han ramlade baklänges genom slöjan, och plötsligt visste Harry vad som skulle ske redan innan det gjorde det.
Mollys förbannelse susade under Bellatrix utsträckta arm och träffade henne rakt i bröstet, direkt i hjärtat. Bellatrix triumferande leende stelnade och hennes ögon verkade bukta ut; under kortast tänkbara ögonblick förstod hon vad som hade hänt, sedan störtade hon omkull, och åskådarna vrålade medan Voldemort gav upp ett skrik."
Kommentarer
Trackback
