sagoanna

Jag blir tokig. Eller, kanske inte rätt ord. Mer nedstämd. Känns hopplöst.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som att det äter upp mig inifrån.
På ett sätt vet jag ju vad jag måste göra. Måste gå igenom vad det är som egentligen hände.
Men jag vill inte. Tänkte ju bara glömma bort det. Men tydligen gick inte det.
Bara för ett tag. Nu har det hunnit ikapp mig. Försöker skaka av mig det, och det går för korta stunder.
Men inte längre stunder, det glider fram igen ur mörkret. Jag trycker tillbaka det, och har gjort det länge.
Nu har det växt. Och vägrar vara kvar i mörkret. Men vad ska jag göra? Vill inte tänka. Vill inte prata. Inte om det.
Klandrar mig själv. Är väl en stor anledning. Å andra sidan. Skulle någon annan berätta om något sånt. Skulle jag bli arg
om personen skulle klandra sig själv. Men ändå. Lätt att säga åt någon annan, svårare att säga det åt sig själv.
Men någonting måste jag göra, detta drar ner mig. Inte bra. Jag är värd mera.