Såhär ska min vecka börja:
09.00 Sunderby sjukhus, lungmottagningen.
09.20 Sunderby sjukhus, röntgen.
10.00 Sunderby sjukhus, lungmottagningen, lungläkare.
Jag har verkligen försökt att vara positiv genom allt det här, och att inte tycka synd om mig själv. Men det finns tillfällen då jag faller igenom ändå, och inte orkar. Det kan nog säkert delvis vara för att jag är en sån positiv människa och jag inte alls tror att jag är så sjuk som jag är och inte tror på att jag skulle kunna vara sjuk. För såhär har det faktiskt varit:
Jag har haft problem med lungan och sjukdom i 7 veckor.
Det blev ingen utlandsresa.
Det är inget fint väder.
Jag fick aldrig säga glad sommar till barnen.
Jag orkar fortfarande inte mycket.
Jag kanske inte får pengar från försäkringskassan.
Jag kanske inte ens orkar med att fara på pdol, det enda som jag sett framemot att verkligen ha ork att kunna göra i sommar.
Jag kommer inte att kunna göra min årliga stockholmssommarresa, som är så härlig för att stockholm är så fint på sommaren.
Och så det tunga beskedet. Som jag inte ens orkar skriva om här.
Och hela tiden så har jag varit så naiv. Trots att de la in mig på sjukhus den 12:e juni, så trodde jag att jag skulle kunna fara utomlands den 7:e juli.
Jag var helt säker på att vara "frisk", även om jag nu inte skulle kunna fara utomlands.
Idag visade det sig att jag inte har gjort något som man tydligen ska göra, nämligen att anmäla sin lön till försäkringskassan. Det hade jag inte en aning om att man måste göra. Och det är aldrig någon som har sagt något om det till mig. Så nu kanske jag inte ens får ut några pengar därifrån. Det som har varit min enda tröst. Att jag iaf har kvar mina semesterdagar för att jag är sjukskriven, och får pengar från försäkringskassan.
Det är som att det aldrig tar slut. Det bara går emot mig hela tiden. Från början blev jag ju piggare, men nu är det som att det har planat ut. Vissa dagar är jag tom sämre. Det är kanske inte så konstigt att jag inte hela tiden orkar vara uppåt. Även om jag försöker.
Jag är väldigt glad att jag har min familj. Vet inte vad jag skulle göra utan dem.
09.20 Sunderby sjukhus, röntgen.
10.00 Sunderby sjukhus, lungmottagningen, lungläkare.
Jag har verkligen försökt att vara positiv genom allt det här, och att inte tycka synd om mig själv. Men det finns tillfällen då jag faller igenom ändå, och inte orkar. Det kan nog säkert delvis vara för att jag är en sån positiv människa och jag inte alls tror att jag är så sjuk som jag är och inte tror på att jag skulle kunna vara sjuk. För såhär har det faktiskt varit:
Jag har haft problem med lungan och sjukdom i 7 veckor.
Det blev ingen utlandsresa.
Det är inget fint väder.
Jag fick aldrig säga glad sommar till barnen.
Jag orkar fortfarande inte mycket.
Jag kanske inte får pengar från försäkringskassan.
Jag kanske inte ens orkar med att fara på pdol, det enda som jag sett framemot att verkligen ha ork att kunna göra i sommar.
Jag kommer inte att kunna göra min årliga stockholmssommarresa, som är så härlig för att stockholm är så fint på sommaren.
Och så det tunga beskedet. Som jag inte ens orkar skriva om här.
Och hela tiden så har jag varit så naiv. Trots att de la in mig på sjukhus den 12:e juni, så trodde jag att jag skulle kunna fara utomlands den 7:e juli.
Jag var helt säker på att vara "frisk", även om jag nu inte skulle kunna fara utomlands.
Idag visade det sig att jag inte har gjort något som man tydligen ska göra, nämligen att anmäla sin lön till försäkringskassan. Det hade jag inte en aning om att man måste göra. Och det är aldrig någon som har sagt något om det till mig. Så nu kanske jag inte ens får ut några pengar därifrån. Det som har varit min enda tröst. Att jag iaf har kvar mina semesterdagar för att jag är sjukskriven, och får pengar från försäkringskassan.
Det är som att det aldrig tar slut. Det bara går emot mig hela tiden. Från början blev jag ju piggare, men nu är det som att det har planat ut. Vissa dagar är jag tom sämre. Det är kanske inte så konstigt att jag inte hela tiden orkar vara uppåt. Även om jag försöker.
Jag är väldigt glad att jag har min familj. Vet inte vad jag skulle göra utan dem.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Jag förstår att de känns skitjobbigt, men efter all den här skiten kommer du få så roligt och uppskatta allt till tusen! Vi gör de ihop! Efter regn kommer sol, eller hur säger man.
Trackback
