Utekväll
Igår var en trevlig dag. Började med att kliva upp, slå på tv:n och upptäcka att det är skidor på tv. Både längdskidor och alpint. Nice. Bänkar mig i soffan och är återigen så sjukt nöjd att få ligga kvar och bara mysa på. Efter ett tag masar jag mig ur sängen och rostar en macka till frukost. Sen pratar jag med kusinen, som ska komma till mig och julbaka. Trodde att hon skulle sova, men hon var också vaken. Trevligt. Vi bestämmer att hon ska komma vid tre någon gång. Eftersom att hon bara var sugen på att göra ischoklad och pepparkakor så börjar jag att baka lite så smått. Brittas chokladkakor inleder jag mig, sjukt goda småkakor med krossad blockchoklad i mördeg.
Sen börjar mörkret. Min kapacitet sjunker brutalt. Jag ska göra bullar har jag bestämt mig, med fyllning och marsankräm, men med saffran. Den första missen jag gör är att jag upptäcker att jag köpt jäst för matbröd. Vilken tabbe. Pappa gjorde ju det sist jag skulle baka, och jag undrade hur man kunde glömma att kolla det. Och så gör jag samma sak. Dumt. Jaja, jag bestämde mig för att prova baka ändå, och se hur det bli. Så jag rör ihop degen och sätter den på jäsning. Då kommer jag på att jag har glömt att ha i saffran. Så jag skyndar mig att slänga i den. Ringer mamma under tiden och frågar hur mycket man ska sätta i. Då berättar hon att man skulle ha haft i saffran redan i mjölken (oatly för mig). Recept är underskattat, lärde jag mig alltså igår. Bullarna blev inte äckliga, men inte jättegoda, skulle man kunna säga.
Sen for jag till Anna, för lite fest och lite utgång. Schlagerklubben som vanligt. Skulle vilja gå någon annanstans nästa gång. Anna är ju aldrig omöjlig. Det första som händer är att jag ramlar på väg till bussen. Lovande. Det värsta när man ramlar är ju om någon ser en. Man kan få sjukt ont när man ramlar, men om någon ser en så låtsas man att det gick bra fram tills dess att ingen ser en, så att man kan sjunka ihop och kvida av smärta. Konstigt. Pinsamt värre än smärta. Är det förresten någon som kan tipsa om någonstans där man kan gå ut och dansa hip hop? Är less på att bara dansa schlager, vill ha den där speciella rytmen i kroppen!
Jag är lite dålig på att vara ute ibland. Jag blir så less efter ett tag. Har en viss tidsbegränsning. Igår kom vi in tidigare, och självklart blir jag då less fortare. Därför är det optimala för mig att komma in vid halv tolv, eftersom jag då är på g ända tills klockan två. Optimalt helt enkelt. Som det var nu blev jag less klockan ett, och det är ju tråkigt för de jag är med, som fortfarande vill vara kvar. Då kan det bli konflikter.
Sen var vi och åt. Jag ville så gärna så gärna komma hem och sova i min egen säng. Det är ju det skönaste som finns. Men jag insåg innan jag ens försökt att det är dödfött att försöka hitta en taxi relativt snabbt, så därför bestämde jag mig för att sova hos Anna och Fredrik. Ganska smidigt, med tanke på var de bor iof sig.
Nu är jag hemma iaf. Skönt. Men hungrig är jag. Måste göra något åt det. Hörs!
Sen börjar mörkret. Min kapacitet sjunker brutalt. Jag ska göra bullar har jag bestämt mig, med fyllning och marsankräm, men med saffran. Den första missen jag gör är att jag upptäcker att jag köpt jäst för matbröd. Vilken tabbe. Pappa gjorde ju det sist jag skulle baka, och jag undrade hur man kunde glömma att kolla det. Och så gör jag samma sak. Dumt. Jaja, jag bestämde mig för att prova baka ändå, och se hur det bli. Så jag rör ihop degen och sätter den på jäsning. Då kommer jag på att jag har glömt att ha i saffran. Så jag skyndar mig att slänga i den. Ringer mamma under tiden och frågar hur mycket man ska sätta i. Då berättar hon att man skulle ha haft i saffran redan i mjölken (oatly för mig). Recept är underskattat, lärde jag mig alltså igår. Bullarna blev inte äckliga, men inte jättegoda, skulle man kunna säga.
Sen for jag till Anna, för lite fest och lite utgång. Schlagerklubben som vanligt. Skulle vilja gå någon annanstans nästa gång. Anna är ju aldrig omöjlig. Det första som händer är att jag ramlar på väg till bussen. Lovande. Det värsta när man ramlar är ju om någon ser en. Man kan få sjukt ont när man ramlar, men om någon ser en så låtsas man att det gick bra fram tills dess att ingen ser en, så att man kan sjunka ihop och kvida av smärta. Konstigt. Pinsamt värre än smärta. Är det förresten någon som kan tipsa om någonstans där man kan gå ut och dansa hip hop? Är less på att bara dansa schlager, vill ha den där speciella rytmen i kroppen!
Jag är lite dålig på att vara ute ibland. Jag blir så less efter ett tag. Har en viss tidsbegränsning. Igår kom vi in tidigare, och självklart blir jag då less fortare. Därför är det optimala för mig att komma in vid halv tolv, eftersom jag då är på g ända tills klockan två. Optimalt helt enkelt. Som det var nu blev jag less klockan ett, och det är ju tråkigt för de jag är med, som fortfarande vill vara kvar. Då kan det bli konflikter.
Sen var vi och åt. Jag ville så gärna så gärna komma hem och sova i min egen säng. Det är ju det skönaste som finns. Men jag insåg innan jag ens försökt att det är dödfött att försöka hitta en taxi relativt snabbt, så därför bestämde jag mig för att sova hos Anna och Fredrik. Ganska smidigt, med tanke på var de bor iof sig.
Nu är jag hemma iaf. Skönt. Men hungrig är jag. Måste göra något åt det. Hörs!
Kommentarer
Trackback
