Timbuktu och Tingsek

I onsdags var jag och kusin vitamin Linda på Timbuktu. Som förband var det Tingsek. Jag har ju sett honom förut på Umeå open, så jag såg inte alls framemot det. Jag tyckte inte att han var bra alls. Men ack så fel jag hade. Han var ju grym. Scenspråket, sången, bandet, låtarna. Kändes nästan som att det var värt att gå dit bara för det han spelade. Och det är ju inte ett dåligt betyg. Iof sig så hade jag ju inte så höga förväntningar på honom så.

Men så Timbuktu då. Snacka om energi den killen har. Helt galet. När han släpper lös så blir man själv galen. Fast det är svårt att både dansa och lyckas lyssna på texten. Det är ju aningens svårt om man säger så. Man måste nästan ha lyssnat in sig på låtarna, vilket jag inte hade gjort speciellt jättemycket. Men det var bra. Och något som var helt fantastiskt bra, var bandet han hade med sig: Damn! Så sjukt bra. Riktigt stort energifyllt band, med blåsinstrument och något konstigt som såg ut som ett piano fast ändå inte och så de vanliga instrumenten typ trummor, gitarr, bas osv. Dessutom var det en kille som sjöng där också. De spelade någon låt själva också, och tydligen ska de ge ut en skiva som jag förstod det. Rekommenderas! Så de två tillsammans blev en härlig kombination. Tingsek kom ut också och gjorde en låt tillsammans med timbuk, något som var rätt kul. En stor del av det med att gå på en sån där konsert eller spelning eller vad man nu ska kalla det, tycker jag är att det är så roligt att se hur roligt personerna på scenen har med varandra.

Dock är han så sjukt kort. Timbuktu. Han var uppe på en högtalare ibland, och både jag och Linda tyckte att han skulle stanna där så att man kunde se honom. Och då stod vi ändå hyfsat nära scenen. När killen från Damn! skulle komma och sjunga så kom det in en kille med ett nytt mickstativ. Då säger Timbuktu: "Finn ett fel mellan mig och mickstativet". Det var längre än honom. Ganska kul.

Så imponerad jag är av honom också. Att få fram så där många ord på så där kort om tid. Helt sjukt. Jag förstår att man kan träna upp sig, men sådär mycket. Det är omänskligt. Kändes som att man körde på fastplay. Galet.

Det enda negativa var att det blev rätt sent. Kom i säng vid kvart i ett, så det blev inte mycket sömn. Men det var det värt. Ibland måste man få göra sånt. En lyckad kväll iaf!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0